Storytime | Blåa gubben

Publicerat 2016-09-21 klockan 15:53:00 (Svensk tid)
Har länge tänkt att jag vill börja skriva lite "storytimes", alltså längre inlägg där jag berättar om något som hänt eller som jag varit med om. Vet inte om detta blir en serie eftersom att jag inte riktigt har så mycket att berätta om som jag tror att ni skulle orka läsa, men nu tänkte jag iallafall berätta om en händelse som utspelade sig för många år sedan. 
 
Minns inte riktigt hur gammal jag var, men gissar på att jag kanske var runt 10-11 kanske. Jag och min bästa kompis var hemma hos mig. Vi bor långt ute på landet, där det bara finns skog och inte så mycket befolkning, om man säger så. Vi var ute i skogen nedanför vårat hus (minns inte vad vi gjorde, men vi gick iallafall längre in i skogen). Jag gick framför min kompis, av någon anledning så gick jag baklänges framför henne och pratade med henne. Plötsligt ser jag hur hon stannar och stelnar till, och kollar snett bakom mig med skräcken i blicken. Eller ja, iallafall såg hon lite förvånad och rädd ut, ska inte överdriva, haha. Jag stannar såklart också och vänder mig om, och ser att bakom en "buske" av granar så står det en människa med en kratta eller sopborste... jag vet inte, men iallafall en lång käpp.
 
Jag springer såklart tillbaka dit vi kom ifrån och stannar när jag kommer ut på en skogsstig, jag var rädd. Inser då att min kompis inte hade sprungit efter mig, vilket jag då såklart gissade att hon skulle göra, men nej. Jag står där ensam en stund men inser sen att jag är tvungen att gå tillbaka och kolla vart hon blivit. När jag väl gör det så ser jag henne ännu stå där på samma plats, och mannen är inte där länge. Min kompis berättar att han - likt mig, också hade rusat därifrån. Det enda jag kunde uppfatta av honom var att han hade en mörk, kanske blå, arbetshalare på sig, och då käppen som han hade med sig.
Det konstiga var att där vi bor så bor det inte så många människor, det hade ju lätt förståss kunnat vara någon av "grannarna", men varför skulle han springa iväg? Han kunde omöjligen bli rädd för två små flickor, tycker man ju.
 
Vi gick hem och berättade hela händelsen för mamma och pappa, som då såklart trodde att vi bara hittat på allting. Vet inte om någon som vi berättade detta åt överhuvudtaget har trott på oss, men detta är verkligen sant. Kanske inte hade varit lika skrämmande om det hänt idag, men jag tycker fortfarande att det inte finns någon logisk förklaring. Visst, klart att chansen att man stöter på en annan person i skogen finns, men varför tusan rusade han iväg, som om han blev rädd för oss? Något underligt måste ju varit på gångs.
 
Tidigare så hade jag och en annan kompis även hittat nergrävda knivar på en annan plats nära där, som vi grävde upp och grävde ner på ett annat ställe, inte långt ifrån platsen när blåa gubben var. De knivarna var sedan försvunna, och vi hade gömt dem väldigt bra under mossan, man såg verkligen inte att någon varit där och grävt. Vi överanalyserade säkert hela händelsen, men jag känner ännu idag att det måste ju ha varit någon annan där och sett var vi grävde ner dem... eller?


Nedan kan du skriva en kommentar:

Ditt namn/alias:
Kom ihåg mig

Din e-post (publiceras ej):


Länk till din blogg:



Skriv din kommentar: