Det långa Stockholm-inlägget

Publicerat 2017-05-29 klockan 22:50:00 (Svensk tid)
Jag vet att det här nog kommer bli ett av de längsta inläggen jag någonsin skrivit. Jag vill bara skriva ut allt jag känner just nu, och samtidigt försöka beskriva hur lycklig jag var i Sverige, och så vill jag även berätta vad jag gjort. Kommer blanda in lite bilder i texten så att det inte blir fööör tråkigt.
 
Jag har ju varit extremt exalterad över min resa till Stockholm sen dagen för ett par månader sen då jag bestämde mig för att boka det. Ska vi gå ännu längre bak i tiden så har jag alltid älskat Sverige och velat råka dit, men har aldrig riktigt haft någon att åka dit med nu på äldre dagar då jag ej behöver föräldrar med mig. Jag funderade på att åka iväg ensam, men insåg att det låg långt ifrån min comfortzone, jag klarar ju knappt av att ens åka tåg, hur i hela fridens namn ska jag klara av att resa till ett annat land!? Försökte få med familjen, men de gick ej. Av en ren slump så råkade jag få kontakt med en person i Sverige via nätet (nej, inte via Tinder) och vi började Skypa ofta. Ungefär en månad senare så dök det plötsligt upp en liten tanke i mitt huvud - jag åker över till Sverige ensam, jag kan ju faktiskt träffa och umgås med honom där, så att jag inte känner mig så ensam. Jag lät den tanken snurra i mitt huvud i en vecka, och ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag på att det var precis så jag skulle göra. Jag bokade flyg och hotell, och det gjorde mig ännu mer taggad.
 
Linda Wibergs foto.
 
Jag trodde att jag skulle vara extremt nervös, eftersom att jag inte hade den minsta aning om hur det fungerar på en flygplats, men jag bad en kompis att berätta exakt i detalj hur jag skulle göra, jag skrev en detaljerad lista, och googlade massor i flera veckor. Till slut kändes allting väldigt säkert, jag visste exakt hur jag skulle göra, och jag kunde inte va mer förberedd. Bokade allting 2 månader före, typ, och den väntan var väääldigt lång. Jag var så taggad, det var som en dröm som skulle gå i uppfyllelse. Jag räknande dagarna, planerade lite till, skrev upp viktiga detaljer, planerade packningen osv, det var så kul, och det fick tiden att gå liiite snabbare. Jag fattade inte att jag faktiskt skulle åka till Stockholm ensam, det lät för otroligt i mina öron. Nu när jag tänker tillbaka så känns det verkligen som att jag bokade resan ett helt år före avgång, haha. Jag tror inte att det går att förklara, men jag antar att ni märker hur stor grej detta var för mig. Normala människor drömmer om att få åka till Thailand eller jorden runt, medans jag bara vill åka till Stockholm. Helt ärligt så väljer jag Stockholm före alla andra resmål. Stockholm var, och är fortfarande min drömresa. Jag kan helt enkelt inte beskriva min kärlek till Sverige, och speciellt inte nu efter den här resan. Det var så skönt att komma bort från verkligheten, och att få höra svenskar runt om sig. Ibland känner jag att jag är född i fel land - jag borde nog blivit född i Sverige, jag vet att jag hör mera hemma där än här i Finland. 
 
Linda Wibergs foto.
 
När dagen sen äntligen kom, dagen då jag skulle sätta mig på planet och åka iväg, så var nog en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, och jag överdriver inte ens. Jag tror att en del av det nog kom från att jag faktiskt skulle åka iväg ensam, för det var extremt roligt. Det blev extra speciellt att själv ha kontroll över allt, och att bara behöva tänka på sig själv (ja, jag kanske är lite egoistiskt). I Torsdags checkade jag in, och säkerhetskontrollen gick bra, och att hitta rätt gate gick bra. Inga problem alls, och jag insåg rätt fort att detta skulle jag klara galant! På planet satt jag brevid en äldre man som drack Whiskey, och han pratade på hela flygresan - på finska. Det var kanske inte så trevligt, eftersom att jag kände mig väldigt osocial i den stunden, jag hade bara velat sitta där helt knäpptyst och inte ens märka av han. Men, förutom det så gick det galant, haha. Jag gillar att åka flygplan, och dessutom nu när det bara var ungefär en timmes resa. Tiden gick så snabbt, och jag hann inte ens få tråkigt. Lite ont i röven kanske eftersom att det verkligen var obekväma bänkar...
 
Linda Wibergs foto.
När flyget landade, och jag fick sätta mina fötter på svensk mark kändes allting så jävla bra. Kan inte ens beskriva det! Jag hoppade in i närmaste taxi, och så började färden mot Stockholm och hotellet. Kan ni tänka er vad jag gjorde sen? Jag åt på Max. "Sveriges goaste hamburgare" sägs det, och JA. McDonalds hamburgare kan ta och kasta sig i väggen, jag önskar att Max hade funnits i Finland också. Väntade en lååång stund på att få checka in på hotellet, och sedan så lämnade jag i princip bara väskorna där, och gick ut och satte mig i en park. Där satt jag bara. Behövde liksom ta in att jag faktiskt är i Stockholm, och att detta inte är någon dröm. Sen gick jag vidare, jag bara gick och gick, jag var inte påväg någonstans, jag visste ju inte var någonting fanns. Så jag bara gick runt i Stockholm, och insåg hur fint allting är där! Jag hade ju hört folk säga att Stockholm är den finaste stadet, och jag har ju sett bilder - men då jag fick se det i verkligheten så insåg jag verkligen att denna stad var så otroligt extremt vacker, att den som inte sett den inte kan fatta. På kvällen låg jag på hotellummet och kollade på tv, redan en sådan sak var jag facinerad över, svensk tv och svenska reklamer! Ville inte gå ute på stan sent, eftersom att det ju är lite riskfyllt, och jag brukar vara en magnet för underliga personer, hehe. Gick och lade mig rätt tidigt istället, och skönt var det! Undrar om det går att vara jetlaggad på bara en timmes variation i tidzonerna? Isåfall var jag nog det. 
 
Linda Wibergs foto.
 
Fredag morgon, och jag vaknade tidigt, min hjärna hade nog inte vant sig vid att klockan går "fel" i Sverige. Jag åt underbar hotelfrukost i lugn och ro, och gick sedan för att duscha och fixa mig. Eftersom jag var vaken väldigt tidigt så tog jag det väldigt lugnt. Jag gick på stan i flera timmar, njöt av min ensamhet. Allting var så intressant att se på, och började till slut bli trött av alla intryck, och att hjärnan verkligen behövde gå på högvarv för att hinna ta in allt jag såg, och för att inte krocka in någon människa. Gick till slut och satte mig på en liten och mysig restaurang för att äta lite lunch. Servitören frågade artigt om jag väntade sällskap, och när jag hörde mig själv säga att nej, det är bara jag, så började jag faktiskt känna mig som en riktig loner. Eller ja, jag hade ju i princip inte något emot att vara ensam, men jag kände endå att det hade varit mycket roligare med sällskap - jag tror det var det där med att sitta ensam och äta som jag inte riktigt gillade. Fick känslan av att alla som ser mig tänker att jag nog inte har en enda vän som vill umgås med mig. Nåväl, detta fick mig iallafall att meddela min kära "Internetkompis" att han måste komma till Stockholm, och att han gärna får stanna här med mig hela helgen. Maten jag åt var förövrigt det godaste jag ätit, det var ett nyöppnat ställe inne i Gallerian, såklart minns jag ej vad det hette. Typiskt. Efter det gick jag till Ica för att köpa tandkräm och sådant som jag inte tog med mig hemmifrån, lämnade det på hotellet och gick för att möta upp min svenska polare! (Älskar förövrigt det ordet, "polare" haha)
 
Linda Wibergs foto.
 
 
Vi gick en lång tur på stan, besökte lite köpcenter och slutligen pausade vi på hotellet innan det var dags att gå ut och äta. Åt en väldigt god ceasarsallad, och den mättade helt perfekt. Sen besökte vi isbaren som fanns på hotellet, det var egentligen den enda planen som vi hade haft planerad i förväg, och det var en cool upplevelse! Vid dörren så fick vi en varsin jacka, som mer såg ut som ett stort tält med hål för huvudet och armarna med ettpar handskar som hängde i band på sidorna. Kan säga er att jag nog aldrig sett så dum ut i hela mitt liv. Vi gick in i baren, som alltså var helt gjord av is, och beställde varsin drink, i glas som också dom var gjorda av is. Det var -7 grader där inne, så vi var där inne ungfär en timme, sen höll vi båda på att frysa händerna av oss. Jag hade ju glömt att ta på mig yllesockorna - såklart, så mina fötter var två små isbitar då vi kom ut därifrån. Det var ju såklart värt det, en supercool upplevelse, som jag aldrig kommer glömma. Vi båda var så facinerade över isskulpturerna och väggarna. Jag rekommenderar verkligen att besöka isbaren ifall ni har möjlighet, det är värt det! Jag är ju väldigt frusen av mig, men inte ens det kunde stoppa mig, jag hade ångrat mig om jag inte hade besökt isbaren.
 
Linda Wibergs foto.
Efter det tog i en kort promenad för att få upp värmen i kroppen igen, klockan var rätt mycket så efter det orkade vi inte så mycket annat än att lata oss på rummet och se på film. Jag blev så otroligt trött, så jag slumrade till några varv. Kan inte förstå hur hotellsängar kan vara så extremt bekväma och mjuka, jag sov så otrolit bra den natten att min polare hade vaknat på natten och trott att jag var död eftersom att jag inte hade rört på mig en enda gång. Följande dag så var vi uppe så pass tidigt att när vi tog en runda på stan så hade inga affärer ännu öppnat, det var dock skönt att det var lite mindre folk. Vädret var dock så fantastiskt denna dag! Det var en het sommardag, och jag ångrade att jag inte hade tagit med mig shortsen. Kan inte beskriva det bättre än att det var outhärdigt, det gick helt enkelt inte att befinna sig i solen utan att känna sig svimmfärdig. Vi köpte vatten och satte oss i skuggan och insåg att detta inte var en bra dag för att gå på stan, vi höll på att smälta. Istället så kom han med den brillianta idén att vi skulle ta bilen ut till "landet" för att vi båda behövde en paus från alla stressade människor, och så hettan.
 
Linda Wibergs foto.
 
Jag tror jag aldrig har uppskattat luftkonditionering så mycket som då, vi åkte till en liten by som låg ungefär en timme utanför Stockholm nära vattnet, det var så lungt och skönt där, och en väldigt mysig och idyllisk by. Där hade jag verkligen kunnat bo! Vi gick en runda där, och jag kunde nog inte ens fatta hur otroligt allting var där. Jag var nog lite för upptagen med att se mig omkring, eftersom att jag inte ens tog en enda bild från detta vackra paradiset, det ångrar jag starkt! Nästa gång ska jag ta med mig systemkameran och dokumentera precis allting jag ser! Jag lovar! Tyvärr så var det nästan omöjligt att vistas utomhus i den här hettan, så vi åkte till "Mall of scandinavia" istället ("oj Linda, första destinationen som du verkligen minns vad hette, bravo!") Jag hade bestämt mig för att köpa nya skor, och hade nog redan gått egenom alla skoaffärer i hela Stockholm, och inte hittade jag något nu heller. Slutade med att vi delade på en pizza, och sen var vi båda så trötta att vi åkte tillbaka hem till hotellet, och somnade mitt på ljusa dagen. Tror jag aldrig varit så trött och slut i hela kroppen, haha. Senare på kvällen gick vi en låååång promenad, som ni hör så gjorde vi inte så mycket annat än att gå, haha, men det var det absolut bästa sättet att få se allting. Jag hade velat veta hur många kilometer jag gick under dessa dagar. Sen var det såklart dags att smaka på Max's lyxshake med blåbär, och jag typ dog. Av smaken. Det var den godaste milkshaken jag någonsin smakat. Jag finner inga ord.
 
Linda Wibergs foto.
 
Sen blev det hotellet igen, jag behövde vila mina ben som jag var osäker på om ens existerade längre. Latade oss och såg på tv, innan vi slutligen tog en sista, och väldigt kort, nattpromenad. Sen såg vi på film och jag fick "slut på surf". Det är ju kanske en lite tråkig grej med Sverige, här i Finland har man obegränsat internet, men detta går ej i Sverige. Vilket resulterar till att internet kan ta slut, och detta var vad som hände mitt i filmen. Visserligen så var klockan typ 3 på natten och det var dags att somna. Följande dag, söndag, var det dags för utcheckning från hotellet, och det var sorgligt att ta sitt pick och pack, lämna in rumsnycklarna, och lämna hotellet. Jag får alltid en speciell relation till hotell, jag behöver nästan säga hejdå till rummet, och hade nog till och med kunnat börja gråta ifall jag hade velat. Detta hade ju varit mitt "hem" nu i några dagar, de dagar som blev superbra, hör helt klart till det bästa jag gjort i mitt liv. Det finns ju såklart en glädje i rummet, och att bara vara tvungen att lämna är ju inte kul. Dock så var inte min resa riktigt över ännu, eftersom att planet hem inte ännu gick, så vi tog en sista tur i underbara Stockholm, och tog ännu lite bilder. Det var som att säga hejdå åt allting, jag ville verkligen inte åka därifrån!!
 
Linda Wibergs foto.
 
Många tycker säkert att jag är en tönt, det är ju bara att flytta! Ja, men riktigt så lätt är det inte. Jag har ingen koppling till Sverige alls. Har just och just ens varit där, har knappt någon aning om hur saker och ting fungerar där. Jag känner ingen där. Hade väldigt gärna flyttat til Sverige och bott i någon mindre stad utanför Stockholm, men hade aldrig i livet gjort det ensam. Menar inte att jag behöver någon att bo med, jag bor nog gärna ensam, men hade gärna velat ha någon med mig från Finland, som kanske hade kunnat bo i samma stad som jag. Någon jag känner, som jag kan umgås med och hjälpas åt med flytten liksom. Nu hade det ju bara varit dumt om jag plötsligt flyttar till Sverige där jag inte känner nästan någon. Dessutom så behöver jag först hitta ett jobb och någonstans att bo. Jag önskar och hoppas dock på att jag en gång unde min livstid kommer att flytta över. Det hade varit ett lifegoal på hög nivå. Iallafall, fick skjuts till flygplatsen, och jag är så otroligt tacksam för allt. Det var sååå kul att få träffa honom för första gången, och jag har verkligen haft en så underbar helg! Kunde inte haft en bättre resa, och jag var flera gånger så glad att det nästan kom glädjetårar. Jag trivdes så bra!
 
Linda Wibergs foto.
Hemresan, hur gick den då? Jo, bra, men inte helt problemfritt kanske. Då jag skulle checka in på flygplatsen så ville inte automaten läsa av min streckkod på pappret som jag hade printat ut, och när jag provade med att skriva in mitt bokningsnummer så stod det på skärmen att det inte existerade någon sådan bokning. Typiskt. Provade pånytt, och till slut kom det fram en vänlig kvinna som jobbade där för att hjälpa mig, hon såg nog att jag höll på att få panik. För just då i den stunden trodde jag ju att jag inte skulle kunna ta mig hem. Hon berättade att jag skulle ta en annan automat eftersom att jag skulle till Finland. Det gjorde jag, och då fungerade allting bra tills jag kom till den punkten då jag skulle välja flyg. Mitt flyg som skulle gå 14:10 fanns ej med på listan. Nästa plan skulle först gå vid 17-tiden. Detta var underligt eftersom att jag hade printat ut bekräftelsen på bokningen, och där stod det klart och tydligt att mitt plan avgår 14:10. Jag gick tillbaka till kvinnan som räddade mig i nöden, och berättade min situation. Hon var så stöttande och försökte lugna mig, vid det här laget måste jag ha sett panikslagen ut, haha. Hon bad mig gå och checka in vid disken istället, och där fanns faktiskt rätt flyg! Som tur! Jag gick egenom säkerhetskontrollen utan problem, och insåg först efter det att biljetten jag hade fått saknade gate nummer. Jag fattar nu i efterhand att Bromma flygplats är så pass liten så att det ej behövdes. Det fanns nämigen endast 8 gater totalt, och det tog ju inte många sekunder att hitta vilken av dem som går till Helsingfors. Det var nummer 1. Eftersom att jag var väldigt mycket i tid så gick jag en runda i taxfreen. Återvände sen tillbaka till gate 1, och insåg till min förfäran att det inte längre stod "Helsingfors" på skärmen. Jag var ju dock säker på att det hade gjort det första gången, så därför så började jag köa där. Efter att det hade gått en kvart så började jag känna mig osäker. Det stod "Ängelholm" på skärmen, och det ändrades aldrig. Jag fick igen, gå fram till en disk och fråga ifall jag var på fel plats, men fick som tur var veta att nej, jag är på rätt plats, de hade bara lite tekniska problem med skärmen. Då kunde jag pusta ut. Väntade. Steg ombord. Satt där. Landade.
 
Väl i Finland insåg jag hur otroligt stor skillnad det är på vädret i Sverige och Finland. Här var ja tvungen att snabbt leta efter jackan i resväskan, i Sverige kunde man inte ens vistat utomhus pågrund av hettan, typ. En kompis hämtade mig från flygplatsen, och resan hem var väl inte så speciell. Stannade till vid McDonalds, och jag konstaterade att jag saknade Max's hamburgare redan, det är faktiskt de godaste snabbmatshamburgarna jag ätit! När jag slutligen kom hem, kändes allting väldigt konstigt och fel. Det kändes som att jag för 5 minuter sedan hade varit i Stokholm, och att jag nu plötsligt var hemma. Overkligt, som om jag hade drömt allting! Insåg hur bra resa jag haft, och hur snabbt allting gick. Hur jag längtat så länge efter att resa iväg, och så är det så snabbt över. Samtidigt kände jag en väldigt stark känsla av att jag inte alls passar in här hemma., jag trivs inte. Jag satt länge och funderade på att vad tusan gör jag här?? Jag ska vara i Sverige. Jag har trott att jag trivs helt okej här i Ekenäs, men jag har aldrig haft så mycket att jämföra med. Jag trivdes verkligen i Sverige, det går inte ens att förklara hur underligt det känns att komma hem, till sitt hem där man alltid har velat vara, och plötsligt känna att det känns fel. Jävligt fel. Här ska jag inte vara. Förut har det varit skönt att komma hem, men efter den här resan så kommer det inte kännas så längre tror jag. För jag känner att jag inte ska vara här. Jag vill inte bo här resten av mitt liv samtidigt som jag vet att jag hade mått och haft det så mycket bättre i Sverige. Nej, jag hatar inte att vara hemma, men den här känslan och tanken går inte att komma undan. Kommer sakna Sverige, och kommer absolut att åka tillbaka så fort som möjligt, och min hösta önskan är att någon gång få chansen att bo i Sverige♥
 
 
 
PS. Det tog mig tre timmar att skriva det här inlägget. Amen.


Nedan kan du skriva en kommentar:

Ditt namn/alias:
Kom ihåg mig

Din e-post (publiceras ej):


Länk till din blogg:



Skriv din kommentar: