FEMINISM | Den icke-feministiska mamman

Publicerat 2017-11-22 klockan 11:47:00 (Svensk tid) Av Linda Wiberg
Jag måste bara ta upp detta, och berätta om en händelse jag vittnade i vår lokala Lindex klädaffär förra veckan. Har tänk på detta sedan dess, och behöver få ett litet utlopp för mina känslor och tankar.
 
På min lediga tisdag förra veckan så bestämde jag mig för att gå ett varv längs gågatan här i stan, för att kanske hitta lite julpynt, julklappar eller något nytt plagg till min garderob. Det var i Lindex, då jag skulle gå emot omklädningshyttarna för att prova en tröja, som jag råkade höra ett samtal mellan en mor och hennes ca. 5 åriga barn. För att komma till provhyttarna krävs det att en går genom barnavdelningen. I farten tolkade jag situationen som att mamman hade tagit med sitt barn dit för att köpa strumpor. Barnet upptäckte en strumpställning, och såg ettpar strumpor med ugglor på, som hen så gääärna ville ha. Mamman, som uppenbarligen inte var feminist, säger lugnt åt barnet att "nej, det där är pojkstrumpor".
 
Jag gick vidare in i provhytten, och kunde inte hindra mig själv från att fortsätta lyssna på deras konversation därifrån. Barnet påpekade åter igen om att hen verkligen ville ha strumporna med ugglor på. Jag, som vid detta laget redan planerade i huvudet vad jag skulle säga åt mamman påvägen ut från hytten, kände redan av hur den galna feministen i mig väcktes till liv. Jag hade kastat ett öga mot strumpställningen tidigare, och sett att det även hänge Star Warsstrumpor och spindelmannenstrumpor, ovanför dessa uggel- och rävstrumpor. Denne mamma hade då alltså tyckt att dessa strumpor bara är för pojkar, och antagligen föreställt sig att hitta en annan strumpställning med rosa strumpor med Barbien på, I guess. Jag har ju själv inga barn, och har ingen aning om hur Lindex ser på jämställdhet, så jag vet inte ens ifall någon sådan ställning existerar.
 
Från provhytten hör jag mamman ännu dra ett icke-feministiskt argument; "Tänk om nån pojke på dagis har likdanna strumpor, det vill du väl inte?" och sedan går det besvikna barnet och den icke-feministiska mamman vidare till "flicksidan", antagligen. Jag står fortfarande tyst inne i provhytten. Jag hade självklart kunnat gå ut och påpeka att det inte finns något som heter "flickkläder" eller "pojkkläder", och att alla ska få klä sig precis som man vill, men vad hade det tjänat till. I dagens samhälle så har jag svårt att tro att den mamman inte har hört talas om feminism och jämställdhet, hon har säkert hört allt detta, men bara valt att fortsätta leva i sin lilla bubbla, och fortsätta vara en icke-feminist, och göra allt för att uppfostra sitt barn till att bli detsamma. Vad har jag ens för rätt att gå fram och uppfostra hennes barn, eller hinta med att hon uppfostrar sitt barn fel? Vad hade jag kunnat göra för att få mamman på andra tankar?
 
Har tänkt väldigt mycket på denna händelse. Detta lilla besvikna barnet som inte fick strumpor med ugglor på pågrund av att det var "pojkstrumpor", kommer om 20 år kanske få ett eget barn, som hon sen i framtiden enbart kommer köpa rosa strumpor med unicorns på åt, eller spiderman. Helt beroende på det kroppsliga könet. Eller, så kanske det besvikna barnet inte känner sig bekväm i sin egen kropp, och inser att hen vill identifiera sig om han, men inte vågar berätta det för sin icke-feministiska mamma, och istället tvingas leva hela sitt liv i tystnad om detta. Jag vet att det finns människor som vill uppfostra sina barn till att vara icke-feminister, och jag har ingenting att göra med den saken egentligen. Jag förstår absolut att inte alla människor kommer bli feminister, och det är klart att alla ska få ha sin egna åsikt, och få uppfostra sina barn till att bli whatever. Jag kan bara inte låta bli att bli lite arg när jag faktiskt ser och hör detta framför mig, hur en mamma säger åt sitt barn att hen inte kan få strumpor med ugglor på, pågrund av att det är pojkstrumpor. Året är snart 2018, och jag är rädd att det blir problem om många fortsätter leva som om det vore 1976!
 
 
Jag hatar inte feminister, men jag blir väldigt provocerad av att "råka ut" för någon som skyltar med hur icke feministisk hen är. Dessutom då jag inte vet vad jag ska säga, eller hur jag ska bete mig för att få samhället mera feministiskt. I denna situation som jag berättat om nu, inser jag att det inte finns så mycket jag skulle ha kunnat göra, och det gör mig ännu mer provocerad. Mamman hade inte blivit feminist om jag gått fram och sagt min åsikt, och barnet hade endå inte fått sina uggle strumpor. Jag kan vara med i feministgrupper på facebook, jag kan gå prideparader, och jag kan stå för jämställdhet osv. och redan det är ju viktigt, men vad kan jag göra för att få icke-feminister till att bli feminister?
 
I texten jag skrivit har jag med gott samvete gett mamman pronomet HON, och antagit att hon är MAMMAN, pågrund av hennes åsikter och barnuppfostran, då hon klart och tydligt identifierar sig själv som en en cis-kvinna

FEMINISM | #metoo

Publicerat 2017-10-26 klockan 18:33:46 (Svensk tid) Av Linda Wiberg
Nu startar jag min så länge bara påtänkta kategori - nämligen en kategori om feminism! Jag vill inte på något vis väcka negativitet eller hat, denna kategori är till för andra feminister att läsa. Är du ej feminist får du också såklart ta del av mina tankar och åsikter, men ha i baktanke att jag ej skriver för att provocera, men även du får ha din egna åsikt. I detta inlägg kommer jag prata lite om #metoo, men även ge er en liten inblick i hurdan feminist jag personligen är.
 
För ungefär en vecka sedan startades en kampanj på nätet som helt enkelt gick ut på att människor som varit med om sexuella trakasserier skulle använda sig av hashtagen #metoo, som mål att detta skulle visa hur stort det här problemet egentligen är. Det var kvinnan Tarana Burke som skapade denna hashtag, då hon skrev att om alla som blivit utsatta hashtagar #metoo, så kommer kanske folk förstå vidden av problemet. Plötsligt började en se hashtagen spridas som en löpeld över alla sociala medier. 
 
Denna hashtagen skapade olika reaktioner, väldigt många hakade på kampanjen, och skrev ut berättelser om sexuella trakasserier. Oftast historier om män som kläckt ur sig något sexistisk skämt, någon opassande kommentar, tafsat, gett snuskiga blickar, och det värsta av allt - våldtagit. Många har även blivit illa berörda av hashtagen pågrund av att de upplever att kvinnor drar alla över en kant, och tycker att ALLA män är våldtäktsmän, vilket inte alls var syftet med detta. Andra kunde tycka att denna hashtag inte är till någon nytta alls, och inte förstår hur en hashtag ska kunna hjälpa utsatta kvinnor och så slut på trakasserierna - det är mer än det som bör göras.
 
 
Jag personligen har använt denna hashtagen, jag upplever att detta är ett riktigt bra sätt att få se en liten överblick i hur många det egentligen är som har blivit utsatta. Jag har ingen specifik histora att berätta, jag har, som tur, aldrig blivit våldtagen, men jag har blivit utsatt för andra sorters sexuella trakasserier, och det händer väldigt ofta, minst en gång i veckan. I mina fall så har det så gott som alltid varit en man, både i min egen ålder, men också män i 50 års åldern. Jag har en hel del erfarenheter av män som har vidriga kvinnosyner, oftast sker det ute på baren, då det finns en hel del män som tror att det är okej att tafsa eller säga någon olämplig kommentar. Detta sker även ute på stan, vill jag tillägga. Jag har dessutom levt ihop med en man som såg ner på mig, och kvinnor i överlag. Det var då jag blev rasande och en galen feminist väcktes i mig.
 
Jag vill kunna dra mitt egna strå till stacken, kunna få vissa, som behöver få, en bättre syn på kvinnor, men jag har riktigt svårt att veta hur. Jag vet ju att en enkel hashtag inte förenklar världen, men det är iallafall ett litet steg i rätt riktning. Vissa gånger säger jag till rakt ut, men oftast så är det svårt att veta vad jag ska säga, speciellt då det kan ske plötsligt. Oftast blir jag bara och stirra på personen som nyss kläckt ur sig ett sexistiskt skämt. Det väcker ilska inom mig, män som ser ner på kvinnor och behandlar dem som objekt är nog ett av de värsta sakerna jag vet. 
 
Jag står för jämnställdhet, i första hand mellan könen eftersom att det är det jag har erfarenhet av, men såklart även jämnställdhet i överlag mellan alla människor, oavsett hur vi ser ut. Ordet feminist är inte kanske det mest passande ordet, men det är ju trots allt det ordet jag väljer att använda, just pågrund av att jag ännu inte snubblat över något bätte ord. Det vi alla måste komma ihåg är att det finns så många olika feminister, vissa kanske rent av hatar män, och vill att kvinnor ska ta över världen och männen straffas, och andra kämpar för att kvinnorna ska bli lika mycket värda. Vilket till exempel jag gör, jag hatar inte män, och jag vill inte att kvinnor ska ha en större makt, utan att det ska bli jämnställt - alla ska ha lika höga löner och vara lika världa. Andra feminister kanske vill kämpa för ett mer könsneutralt samhälle, som till exempel att ord som "han" och "hon" inte ska existera, och att det inte är okej att bara anta att en person är en "hon" enbart genom att se på utséende. Feminism är ett brett ämne, så att säga. Nu är jag inte expert på det här med könsidentitet, och har, som många andra, växt upp med att det bara finns två olika kön, män och kvinnor, och att bryta en vana är inte så lätt, men försöker såklart anpassa mig. Det är möjligt att födas i fel kön, ja, det är jag fullt medveten om, och även att det finns fler än två könsidentiteter. 
 
 
 
Feminism är ett riktigt brett ämne, som sagt, och det finns alltid något att skriva om. I det här första inlägget har jag bara lite svept kring på ytan, men kommer att ta upp olika ämnen i andra inlägg i framtiden, och skriva mer detaljrikt. Som avslut så vill jag tillägga; Alla män är inte våldtäktsmän, alla män har inte vidriga kvinnosyner och alla män behandlar inte kvinnor som skit. Det är inte heller bara män, det gäller även kvinnor, men i mycket mindre utsträckning, och eftersom jag är en cisperson så kommer fokuset i mina inlägg mestadels ligga på män som behandlar kvinnor fel.