Söndagen till ära så tänkte jag visa lite mer ingående hur jag bor, vet faktiskt inte om jag gjort det innan? Minns att jag gjorde det förut i mina tidigare hem, men tappade nog inspirationen till det lite sen jag flyttade in som inneboende - jag har bara ett litet rum att visa, och det ska ni få se nu. Ovan, på bild nummer ett ser ni det första hörnet av rummet, här står mitt sminkbord, som jag använder mycket. Jag sminkar mig inte så våldsamt mycket, men det är här jag sitter och pysslar med alla mina ansiktskrämer, masker och serum. Uppskattningsvis så spenderar jag nog ca. 1-1,5 timmar på min träpall framför spegeln dagligen.

 

På bild nummer två är mitt andra hörn i rummet, här står min fåtölj, som jag dessvärre inte använder så ofta, men den fyller absolut en funktion trots det  - det är där jag lägger sängöverkast samt prydnadskuddar från sängen under natten. En förvaringsfåtölj skulle man kunna kalla det. Den är köpt från ett företag som jag inte ens kommer nämna vid namn för fick otroligt dålig service. Fåtöljen kom i en tillknycklad kartong, ena armstödet var snett efter smällen som paketet fått genomlida. Jag reklamerade detta och fick 400kr i kompensation... fåtöljen kostade 5000kr. Inte helt nöjd med den kompensationen, men tycker endå att fåtöljen är väldigt fin. Tanken var att jag skulle sitta där och läsa, men det är ju mycket mer bekvämt att läsa i sängen, så det har inte riktigt blivit av. Jag har ju inte plats för en soffa, så det kändes självklart att jag skulle ha en fåtölj istället.

 

 

 

 

 

Mina senaste dagar har bestått av att få klart det där förbaskade pusslet. Det var lite kul att pussla, men också jobbigt. Har nog utvecklat gamnacke, det tog strax över en vecka att få den sista biten på plats. Nu lär det dröja ett tag innan jag ger mig på att pussla igen. Jag har inte mått så bra på det senaste, nämnde tidigare att jag är inne i en lång period av huvudvärk - och den är inte över ännu, nu är det dag elva. Energinivån har varit väldigt låg, jag har försökt prioriterat sömn, men den har inte heller blivit så lyckad. Huvudvärken brukar lätta lite till kvällen, men så vaknar jag vid 03 av att jag tror att huvudet ska sprängas.

 

Hade dessutom inte tvättat på ett väldigt bra tag pågrund av detta, se min rentvättade hög på bild nr. 1. Jag kan tycka att tvätta är en helt ok sysselsättning, men jag avskyr att vika tvätten. Skönt att jag fått tvätten undanstökad nu iallafall. När jag har ont i huvudet så tappar jag även min aptit, men fick i mig tre knäckemackor och ett äpple till kvällsmat iallafall. Jag är ett matvrak i vanliga fall. Tycker endå att jag förtjänar en klapp på axeln då jag klarat av att jobba dessa dagar, det har dessutom varit väldigt krävande dagar bortsett från min huvudvärk. Däremot så har jag kanske inte varit på det bästa humöret, men vem är det när man haft ont i elva dagar?

 

Nu blev det trots allt ett inlägg innehållande klagomål, men för att avsluta lite positivt så är det fredag imorgon, och alla hjärtans dag! Ska inte göra något speciellt alls, ser bara framemot en helg med vila och kanske någon utflykt. Ska kanske inte vara för positiv, det är nämligen så att jag har snöberedskap i helgen, och det är risk för snö. Äh, jag kommer hinna både vila och bekämpa snön! 

 

Nu ska jag krypa ner under täcket och titta på Farmen, ligger efter rätt många avsnitt...

 

 

För en vecka sedan skedde den största masskjutningen i Sveriges historia, en skolskjutning på en skola i Örebro. Det är svårt att skriva om detta, för tankarna är överallt och ingenstans. Det sker skjutningar så gott som dagligen i Sverige, av olika slag, men detta är det största som hänt någonsin i Sverige. En man kliver in på en skola, han har med sig vapen, och han skjuter ihjäl personer, tio styckna oskyldiga fick sätta livet till. Mannen tar sedan sitt eget liv, och kvar blir ett Sverige i tårar.

 

 

Det är en mörk stämning över Sverige just nu. Det känns svårt att bara fortsätta leva, för att tio personer förlorat sina liv. Många fler har förlorat sina vänner, släktingar och livskamrater i dådet. Jag, som inte personligen är drabbad och inte förlorat någon i min närhet i skjutningen, ska alltså bara fortsätta. Jag bor 370km i från Örebro, det är nära. Vårt Sverige, som ska vara tryggt, är numera mörkt och otryggt. 

 

Det som gör detta svårt är att skjutningar sker dagligen, över allt vår planet. För att inte tala om krig och andra konflikter som släcker otroligt mycket liv. Våldet och skjutningarna ökar i Sverige, för varje år, och det är självklart lika tragiskt och hemskt, men det går inte att komma i från att just detta dådet har berört oss alla på ett djupare plan. Trots det så vet jag inte hur jag ska uttrycka mig, för jag vill inte att det ska låta som att "detta är värre för det har faktiskt skett i Sverige". Jag tycker självklart att ALLT ont som händer runt om i världen också är hemskt.

 

En annan tanke angående detta som jag haft under den senaste veckan (som kanske inte är helt smärtfri) är hur Sverige reagerar. Just i detta fall visade det sig att det var en svensk man som var gärningsperson, och jag har fått ta del av en hel del artiklar och åsiktet där mannen i fråga rätt tydligt pekas ut som någon det är synd om. "Han var en ensamvarg", "han mådde inte bra", "han borde fått bättre hjälp" och "stackars honom". Självklar så mådde han inte bra, men jag kommer aldrig tycka synd om någon som mördat ett tiotal personer. Aldrig. Oasvett hur dåligt personen mått, och ifall han var psykiskt sjuk eller fullt frisk. Det är INTE okej, oavsett. Kanske en stark åsikt från min sida, men så tycker jag.

 

Jag har läst om andra skjutningar som skett genom åren, och där gärningsmannen råkat vara en utländsk, och då har det inte alls varit skriverier om att "det är synd om hen". Nej, då har det varit utvisning, hen ska bort från Sverige, och gärna dennes släktingar också. Att det "ska" vara synd om svenska gärningsmän, men inte om gärningsmannen är av annan nationalitet - är för mig helt obegripligt.

 

Ja, jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat idag, men jag kunde inte låta denna tragiska händelse gå obemärkt förbi. Jag, och säkerligen många fler, kanske delar känslan om att vi inte har någonting att klaga på längre, för allt är satt i perspektiv nu. Folk har förlorat sina liv och anhöriga, och jag har haft lite ont i huvvudet. Någon annan kanske har brutit benet, eller fått punktering på bilen. Vad är det i jämförelse med en masskjutnig där folk blivit mördade?

 

Det är svårt att uttrycka detta utan att låta osmaklig, men vi alla har rätt till våra känslor. Ska vi går runt och tiga och aldrig klaga, för att "någon har det värre" ? Nej, vi behöver självklart visa respekt, men det är inte bra att förminska sina egna känslor.

 

Anledningen till att jag kom in på detta spår är som sagt för att jag egentligen hade tänkt berätta om mina senaste dagar som inte alls varit bra, men så stoppade jag mig själv för att det inte kändes okej efter allt som hänt i Örebro. Jag tänkte klaga på minhuvudvärk, på min dåliga sömn, på allting jag borde ha gjort med inte orkat ta tag i, på en lite extra krävande period på jobbet som tagit all min energi jag inte haft. Så hände detta, och plötsligt kändes inte mitt liv speciellt jobbigt längre, för mina nära och kära lever, samt jag själv.