Allt började strax efter att jag flyttat till Sverige. Jag fick en kallelse till cellprov i min brevlåda, en rutinkoll för alla kvinnor i sverige som fyllt 23 år. Inget konstigt med det, ett snabbt besök hos gynekologen bara, lika snabbt som då jag tidigare förnyat mina p-piller. Jag tänkte inte så mycket på det, eftersom jag gjort flertal besök tidigare så är inte ett besök hos gynekologen något jag fruktar. Eller ja, iallafall inte på den tiden.

 

Provtagningen gjordes med tops och en liten borstliknande grej, för att fånga upp lite lösa celler, som sedan skulle skickas iväg på analys. Sen tänkte jag knappt mer på det. Hela tre månader gick, tills en söndag eftermiddag då jag fick ett samtal från vårdcentralen. Jag fick veta i luren att provet hade visat tecken på cellförändringar, och att jag skulle få en ny tid för provtagning. 

 

 

Cellförändringar är kortfattat att cellerna på livmodershalstappen förändras, därefter brukar kroppen själv läka ut det till det "normala". Det är alltså inte farligt att få cellförändringar, så länge man håller koll. Kroppen är ju en otrolig skapelse, så läkaren lugnande mig med att i de flesta fall så brukar cellförändringarna försvinna.

I vissa fall klarar kroppen inte av att läka ut det själv, och det är då det blir aktuellt med en operation, då opereras änden på livmoderhalstappen bort. 

Cellförändringar delas upp i olika grader, första stadiet är lätta cellförändringar, sen finns det andra stadiet, och tredje stadiet. Det fjärde stadiet är cancer. Att ha cellförändringar om ligger under stadie fyra är alltså inte cancer. Bara för att man har cellförändringar så betyder det inte att man har cancer, ej heller att man kommer får det. 

Cellförändringar får man av ett virus, som kommer in och gör cellerna "galna", och då sker alltså en cellförändring. Sedan strider kroppen emot, och antingen är det bra celler som vinner, eller så är det dem dåliga cellerna som vinner. 

 

Det går inte på förhand att se vad som kommer att ske, när cellförändringarna kommit upp i tredje stadiet görs operation, för säkerhetsskull. Under stadie ett och två så går man på regelbundna undersökningar för att hålla koll. För att läsa mer om cellförändringar, klicka HÄR.

 

 

Jag fick en ny kallelse för provtagning, det första provresultatet var tre månader gammalt, så chansen att kroppen själv läkt bort förändringarna fanns ju. Jag vet inte vilket stadie jag låg på efter första provtagningen, då det bara tog ett enkelt prov som enbart visar ifall det finns cellförändringar eller inte. Jag åkte in till lasarettet och gjorde en ny provtagning.

 

Även detta provreslutat visade att det fanns cellförändringar. Det var nu som jag började oroa mig, möjligheten för kroppen att läka bort det fanns fortfarande, men på något sätt så kände jag att den inte kommer klara av det. Jag tänkte att om kroppen inte lyckats läka ut det på den tiden som redan gått, så kommer det inte göra det heller.

 

Nåväl, jag fick åka in igen, och den här gången göra en mer noggrann provtagning. Den här gången så använde läkaren ett mikroskop och två olika substanser, jod och något som han kallade för ättika. De förändrade cellerna skulle då ändra färg med hjälp av detta, så att läkaren kunde se hur stor utsträckningen var. Jag låg på stadie ett, vilket betyder lätta cellförändringar. Jag fick sedan bedövning, för att göra det större provet, då skulle man "nypa" bort en liten bit av det drabbade området. Detta upplevde jag som väldigt läskigt, microskopundersökningen var enkel, men så fort jag hörde om bedövning så blev jag lite skraj. Jag har varit väldigt frisk hela mitt liv, och aldrig blivit inlagd på sjukhus eller gjort något ingrepp tidigare, så detta resluterade till att jag var rädd för minsta lilla. Bedövningen stack till, men det gick så snabbt, så det var inte läskigt egentligen. Sen kände jag ju ingenting längre. Jag är inte spruträdd egentligen, men jag tror jag kanske blev det efter dethär. Jag hade min sambo med som stöd under provtagningen, och jag var så tacksam över att han var där. Efteråt mådde jag bra, kunde känna en liten svag värk då och då, men inget märkvärdigt. Jag åkte till jobbet som vanligt strax därefter.

 

Så kom provsvaret. I brevet stod det väldigt kort "Du har tydliga cellförändringar och ett aktivt virus". Det var väl här som jag tappade hoppet fullständigt, jag förstod där och då att detta klarar inte min kropp av, jag kommer behöva genomgå en operation. Jag fick dock ingen ny tid, nu skulle vi avvakta ett år innan nästa prov.

 

Som jag skrev tidigare, detta är en väldig lång process, som sträckte sig över två år och några månader. Man blir inte opererad om inte cellförändringen nått ett högt stadie, och eftersom det oftast läker ut av sig själv så drar man gärna ut på tiden. Att få livmoderhalscancer är oftast en långsam process, det kommer inte på bara några månader, vilket gör att läkarna gärna väntar på läkningen istället för att "operera i onödan". När stadie tre är nått, då tar man det säkra före det osäkra, och opererar.

 

Nu börjar vi vara i nutid i min historia. För en månad sedan var jag på provtagning igen, och då hade det alltså gått ett år sen senast. Det var det jobbigaste besöket hittills. Läkaren gjorde mikroskop undersökningen igen, med jod och salt, och han kunde då se att det inte hade läkt ut den här gången heller. Han berättade att jag kommer vara tvungen att genomgå en operation. Just där och då kunde jag inte ta in så mycket annan information än så, jag hoppades mest att detta var en mardröm, även fast allting var så verklighetstroget. Det var väl detta jag hade väntat på under flera års tid att skulle hända. Jag ska opereras. Herregud! Jag gick ut från lasarettet den dagen med väldigt tung ångest.

 

Jag vill fortsätta med att säga att jag absolut inte vill skrämma upp någon med min historia, jag vill bara vara ärlig. Jag vet själv, hur det är att ligga där sömnlös och bara vänta på provsvar och information om vad som kommer att hända näst. Det som har hjälpt mig är att få ta del av andras erfarenheter och historier, precis som dom varit, och inte någon förskönad version. Jag har lite av ett kontrollbehov när det gäller i princip allting, så jag har läst och pratat med folk som varit med om samma som jag, och det har hjälpt mig, jag har blivit lugnare. 

 

Strax därpå fick jag ett brev från lasarettet med information och en blankett jag skulle fylla i. Jag skulle få en operationstid inom tre månader, och operationen skulle ske under narkos. Sjukt läskigt, för mig som aldrig gjort ens något liknande tidigare. Operationen går snabbt och är en väldigt enkel operation. Den tar under 30 minuter, och går ut på att änden på livmoderhalstappen helt enkelt opereras bort, ungefär två cm tas bort, för att säkerställa att alla de dåliga cellerna är borta. Det stod att jag kommer få en venkateter som sätts in i min hand, som ska ge mig medicin under narkosen. Sedan kommer jag även vara kopplad till en maskin som håller koll på att min kropp mår som den ska undertiden. 

 

En månad senare vaknade jag 03:50 av att jag hörde ett brev ramla ner ur brevinkastet. Eftersom jag fått massa brev från lasarettet tidigare så visste jag att de är bara viktiga brev som kommer den tiden. Jag låg i sängen, och visste, att nu ligger det ett brev med operationstid på hallmattan. Jag tvekade, skulle jag bara försöka sova vidare, eller skulle jag gå upp och öppna brevet? Jag tog snabbt beslutet om att gå upp, jag hade inte kunnat sova oavsett.

 

Jag öppnade brevet och läste på första pappret att jag hade en bokad telefontid med en läkare inför min operation. Sen var det två papper med massa information, hur länge innan jag behöver fasta, hur narkosen går till, vad jag behöver tänka på, vad jag får dricka, vad jag inte ska ta med mig till lasarettet osv. På papper nummer tre stod datumet för min operation. Torsdag 24 September. Om exakt en vecka. 

 

Jag trodde att operationstiden skulle vara mycket längre fram än så, och jag kände att jag inte var beredd på detta så snabbt. Men, jag hade nog aldrig blivit beredd, så det gjorde väl egentligen ingenting. På det sista pappret stod det att jag även hade fått en tid för covid-19 test, som jag var tvungen att göra innan operationen.

 

Jag buntade ihop alla papper och la dem tillbaka i kuvertet, sen gick jag och la mig igen, sömnlös, fram till kl. 05:25 då det var dags att gå upp för att göra mig klar för jobbet. Just då mådde jag inte bra alls, jag var rädd. Först och främst faktiskt för corona testet, då jag hört skräckhistorier om det. Jag försökte helt ärligt komma på en flyktväg från allt detta, men jag visste endå att jag kommer behöva genomgå allting, för att få ett slut på det, för att slippa gå runt och oroa mig.

 

Sen gick det några dagar, jobbiga dagar, då jag inte alls var på topp. Jag kunde inte fokusera på någonting, jag jobbade, och så fort jag kom hem så satte jag mig på soffan, tills det var dags att lägga sig. Så såg mina dagar ut.

 

 

Tisdag, 22 september, två dagar innan operationen, åkte jag iväg till lasarettet för att ta coronatest. Nervös och rädd, jag skulle ju i princip genomgå några sekunders tortyr. Jag fick sätta mig på en stol och luta huvudet mot väggen, medans en fullt utrustad läkare stod där inplastat med en plastruta runt huvudet. Testpinnen var inte lika lång som jag hade förväntat mig, vilket var skönt. Så blundade jag. Det var precis lika obehagligt som jag hade förväntat mig, även fast jag hade trott att pinnen skulle åka ner i halsen via näsan, det skulle den inte, den skulle rakt in, upp i näsan "bara". Jag måste endå erkänna att det kändes väldigt obehagligt, först vevade hon runt med pinnen i några sekunder, sedan räknade hon till 15 samtidigt som hon vred pinnen, och sen var det dags att veva runt igen, och sedan ut. Visst, det gick snabbt, som tur, och det gjorde inte ont, det var bara en äcklig känsla. Efteråt så kändes det som min ena näsgång var mycket större än den andra, och de kittlade till lite ibland, som om det gick runt en myra där inne. Efter en kvart fick jag en nysattack, men sen var det inget mer med det. Det var så skönt att ha det över!!

 

Samma dag hade jag även mitt telefonsamtal med en läkare som frågade massa frågor angående narkosen, om jag var allergisk mot något, om jag hade problem med hjärtat, lungor eller något annat. Hon berättade hur allting kommer gå till, steg för steg, under operationsdagen. 

 

Dagen efter så fick jag mitt provsvar på coronatestet, som var negativt, jag hade inte corona.

 

 

 

Torsdag, 24 september. Detta var alltså igår. Jag skulle vara på plats på lasarettet kl. 10. Min sambo följde med mig till väntrummet. Så där satt vi, jag hade fastat sen midnatt och hade väldigt mycket ångest. Hade ställt alarm kl 8 på morgonen, men vaknade vid 7 och kände att det var ingen idé att försöka sova vidare. 

 

Så var det dags. Jag blev visad till omklädningsrummet där en sjuksköterska plockade fram en lång särk och minst lika långa strumpor, som jag skulle ha på mig. Fick ett skåp där jag låste in alla saker i. Nyckeln till skåpet sattes fast med säkerhetsnål på särken. Sen fick jag gå genom en sal där det var sängar uppradade längs väggarna med patienter i, som också skulle genomgå operationer. Jag blev nerbäddad i en säng, och där låg jag och lyssnade på allting som hände runt omkring, bakom de gröna draperierna. Jag låg där rätt länge. Det kom in en sjuksköterska och fixade nålen till droppet, det var inte så farligt, det stack ungefär lika mycket som en mygga, och sen sved det lite efteråt bara.

 

Nästa sjuksköterska gav mig två alvedon, och efter många om och men så kom dom fram till att det var det enda jag skulle få i tablettform, resten tålde jag inte, pågrund av att jag är överkänslig mot acetylsalisyra. Jag trodde jag skulle behöva svälja 10 tabletter, jag har svårt att svälja vid ångest så jag var glad över att två alvedon var det enda dom kunde erbjuda. Resten skulle jag få genom droppet. Sen fortsatte jag bara att ligga där nerbäddad.

 

Fick prata med hon som skulle operera mig, och även med narkosläkaren. Jag berättade att jag ville ha allting som går att få mot illamående, så han lovade att göra sitt bästa för att jag inte skulle må illa. Illamående är nämligen något jag absolut inte klarar av, och har varit en stor rädsla för mig i allt detta. Av narkos så brukar man må lite illa efteråt.

 

Jag tror jag låg där i sängen i 1,5 h totalt, tills jag sedan blev ivägrullad genom korridoren, in mot operationssalen. Just då var jag faktiskt förvånansvärt lugn, hade legat och väntat så länge så nu ville jag bara få allting överstökat så att jag kunde åka hem.

 

Nu hände det grejer, jag fick flytta mig till operationsbordet och massa folk ställde sig runt mig, alla pratade med mig samtidigt och berättade vad dom gjorde. Det gick så snabbt, och tur var väl det, jag hann liksom inte tänka. Plötsligt var mina ben fastspända innuti två stora stövlar, kändes det som, och mina armar var uppsatta på ställningar på var sin sida. Jag fick ekg slangar kopplade med klisterlappar på bröstet, en knipa på fingret som skulle hålla koll på min puls. Plötsligt började jag känna mig yr, men jag var inte yr, det var inget som snurrade, men som om min syn vibrerade och jag kunde inte öppna ögonen mer än halvvägs. Det kändes som om musklerna i ögonlocken blev svaga. Så fick jag en mask över näsa och mun, en sjuksköterska satt och klappade mig på pannan och sa att jag skulle ta långa djupa andetag. Det var jobbigt att andras i masken, det gick så trögt att få ut luft, så det kändes lite läskigt. Jag bestämde mig för att blunda eftersom det var jobbigt att titta då det var som att allting vibrerade. Det sista jag hörde var "tänk på någon fin plats", så jag hann tänka på sommarstugan i ungefär en halv sekund. Från att jag fick sämre syn till att jag somnade tog det nog inte mer än 30 sekunder.

 

Efter att jag tänkt på sommarstugan i en halv sekund så hörde jag någon som frågade om jag var vaken, så jag nickade, när jag öppnade ögonen så var det ingen där, jag såg de gröna gardinerna och antog att jag låg på uppvaket. Jag har ingen aning om när jag fått frågan om jag är vaken, om det var innan jag somnade, eller nu när jag vaknade. Att vara sövd är ju en onaturlig sömn, när man sover vanligt så har man endå en viss tidsuppfattning i bland, även fast man inte har drömt så kan man endå känna ungefär hur länge man sovit. När man är sövd, så är det som att tiden blir helt bortklippt. Lite facinerande endå.

 

Nåväl, jag vaknade, öppnade ögonen i en sekund, stängde dem igen, jag var trött, och lite borta i skallen, men jag var endå medveten om att nu var det gjort. Nu var jag opererad! Skönt! Jag såg i ögonvrån de gula sladdarna från ekg:t, men så fort jag vred på huvudet så kände jag mig lite yr, så jag valde att ligga blickstilla. Jag hörde massa folk som gick raskt förbi och maskiner som pep. Det kom in folk hela tiden och frågade hur jag mådde, och just då så visste jag inte, jag kände liksom ingenting, jag kunde inte liksom känna efter. Under operationen så hade jag ju fått mediciner genom droppet, jag kände mig lite känslomässigt bedövad. Det första jag kände var att det var lite jobbigt att andas, det var som att jag glömde bort att jag behövde andas, därför så vågade jag inte försöka sova vidare. Det var som att min kropp hade ångest, men inte mentalt. Det är så svårt att förklara, men jag kunde känna symptom av lite panikångest i kroppen, mina ben skakade och jag hade svårt att andas. Precis som jag brukar ha, när jag har mycket ångest. I skallen var jag dock lugn, och kände inte någon ångest egentligen. Jag vet inte, jag fattar inte riktigt hur det gick till. Efter en halvtimme så kände jag mig mer normal, jag var trött, men endå inte på ett normalt vis, jag kunde inte somna. Antagligen för att jag behöver mörkt och tyst för att jag ska kunna sova. Jag mådde iallafall inte illa, och yrseln släppte rätt fort den också. Ont efter operationen hade jag inte alls, faktiskt, kände ingenting, och undrade ifall jag ens blivit opererad.

 

Jag fick det dock bekräftat då hon som opererade mig kom in och berättade att allting hade gått bra, hon hade avlägsnat en liten bit av min livmodertapp och den skulle nu skickas iväg på analys. Hon hade inte tagit bort 2cm, som jag trodde hon skulle göra, det var betydligt mindre än så.

 

Jag var ju hungrig eftersom att jag då hade fastat i nästan 15 timmar. Jag fick två mackor med smör, ost, skinka, gurka och tomat, och ett glas med mangojuice. Det satt bra, jag började känna mig ännu bättre efter det. 

 

Jag hade inte så bra tidsuppfattning under denna dag då jag inte hade tillgång till någon klocka. Jag uppskattar att jag fick åka in till operationssalen nångång strax innan kl. 12, och så vaknade jag kring kl. 13, så jag var sövd ungefär en timme.

 

För att jag skulle få gå hem krävdes det för det första att jag vaknat till, vilket jag hade gjort, och att jag mådde bra, och det tyckte jag endå att jag gjorde, visst, jag kände mig lite groggy och trött men annars så mådde jag mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Det tar ju tid att återhämta sig från en narkos. Äta måste jag också kunna göra, och det gick bra det med. Det sista var att jag skulle kunna kissa också, så en sjuksköterska kom och ledde mig till toan. Jag var inte ett dugg kissnödig, eftersom att man inte kan känna känslan av kissnödighet efter narkos. Det gick absolut inte att kissa, näe, det var helt omöjligt. Kanske kunde bero på lokalbedövningen också?

 

Jag fick lägga mig igen, och hon kopplade på mig droppet igen, för att ge mig lite mera vätska, jag fick även ett glas vatten. Sen kom hon in med en ultraljudsmaskin, men den så kollade hon hur mycket kiss jag hade i magen, det var inte så mycket. Jag låg där ett tag, och hon kom in med jämna mellanrum och frågade om jag var kissnödig. Nej, jag var absolut inte kissnödig. Sen blev det fullt på uppvaket, en ny patient behövde få plats så jag fick rullas ut på andra sidan, då hamnade jag precis vid en maskin som pep väldigt högt, och jag försökte sova lite, vilket inte gick. Där låg jag länge, och kunde skymta en klocka på väggen i gardinöppningen, den närmade sig 15. Jag hade varit vaken två timmar, men det kändes mer som dubbelt upp. Jag var fortfarande inte kissnödig även fast jag fick extra dropp. Sjuksköterskan kom och sa att om en kvart, då måste jag provkissa igen. 

 

Den här gången gick det dock hur bra som helst, det var dock konstigt det här med att vara kissnödig och inte känna av det. För det var ju så det var, jag var ju uppenbarligen kissnödig men kunde inte känna det. Efter det så gick det fort, hon tog ut droppnålen från min arm, och jag gick och bytte om till mina vanliga kläder. Ringde till min sambo som fick komma och hämta mig. Äntligen fick jag åka hem! Han hade dessutom köpt en stor fin bukett med rosor och prärieklocka, jag blev så glad!

 

Väl hemma så var jag så trött så att jag gick raka vägen till sängen, låg där en timme, och sen fick jag mat serverad. Mådde bra, men var trött. Låg i sängen hela resten av dagen, vi åt choklad och såg film, och så berättade jag hela min operationshistora.

 

Ja, sen vet jag faktiskt inte om jag har så mycket mer att säga. Fick inte ont, kunde känna av lite ibland bara, men det gjorde inte ont, mest bara obehag av tanken att jag faktiskt har ett sår där inne. Sov som en stock den natten. Följande dag, idag alltså, så vaknade jag med ett litet illamående och huvudvärk, kände mig nästan lite bakis. Det gick dock snabbt över när jag fick i mig frukost. Har spenderat stor det av dagen i sängen, jag har varit lite trött i skallen och inte har någon energi alls, men fortfarande, jag mår bra. Har haft lite lite ont, men inte så att jag behövt ta smärtstillande.

 

Nu återstår det bara att vänta på analysen/provsvaret, och sedan antagligen några nya undersökningar för att sedan bli friskförklarad. Ännu är det inte över alltså, men nu orkar jag faktiskt inte oroa mig längre. Jag är bara glad att operationen är över och att jag klarade det och mår bra.