Torsdag, och det har äntligen regnat! Det har det gjort flera gånger denna vecka faktiskt, visserligen inga stora skurar, men endå en liten hjälp på traven. Här på Gotland regnar det extremt lite, och jag har ingen aning om varför. Varje vår utlöser Regionen bevattningsförbud, så att vattnet förhoppningsvis ska räcka hela sommaren. Vi bor ju på en ö, och det enda vattnet vi lever på är regnvatten. Jag förstår inte riktigt hur det kan gå ihop faktiskt, jag kan inte förstå hur de få droppar vi får ens kan räcka? Sen upplever jag också att solen kommer väldigt fort efter regn här på Gotland, så det lilla vattnet borde hinna torka upp väldigt fort tänker jag...

 

Vad har hänt i mitt liv sen sist då? Tänker att det kan vara lite mysigt att bara sticka in med ett inlägg helt utan mening ibland för att svamla på om vad jag egentligen sysslat med sen sist - det är ju inget storlaget, förutom att jag idag faktiskt varit på mitt livs första bankmöte! Mycket givande möte faktiskt, det som förvånade mig mest var att när jag traskade in i mötesrummet så möttes jag av en stor tv med texten "Välkommen, Linda Wiberg". Det måste jag säga var väldigt häftigt faktiskt, jag kände mig sedd och viktig för första gången på väldigt länge.

 

En annan kul grej jag kan berätta är att jag fått in mina nya semesterdagar, så nu kan jag börja planera upp min sommar! Mycket uppskattat! Ska även gå två utbildningar nu i Maj, både skylift och fallskydd. Jag har redan haft dessa utbildningar men giltighetstiden har löpt ut, så måste uppdatera dem. Oavsett väldigt skönt att få bekräftat att jag får behålla dessa utbildningar då det varit väldigt osäkert om jag skulle få det eller inte. 

 

Nu har jag väl inget mer att komma med egentligen, jag har haft en lite jobbig vecka med huvudvärk sen i söndags, men det är ju egentligen ingenting ovanligt för att vara mig. Förutom det så har jag mått bra, har varit väldigt mycket på jobbet så är väldigt trött av den anledningen också, men nu är det ju alldeles strax helg, som kommer bestå av vila och brödbak. 

 

Vi hörs!

 

 

Vi åt Galetter på Creperiet igår!! Obeskrivligt gott, och obeskrivligt mätta blev vi. En av mina favoritrestauranger här i stan, och även den sötaste lilla byggnaden! Väldigt trevlig personal och mysig miljö. Egentligen så var inte tanken att jag skulle prata om mat i dagens inlägg, men hade ingen relevant bild till det egentliga ämnet, så det är ju lika bra att jag kanske börjar med att berätta om min trevliga restaurangvisit, när den endå finns på bild. Vi hade bokat bord redan vid kl. 16, en helt perfekt tid om man som mig ogillar mycket folk och höga ljud - jag vill helt enkelt kunna äta i frid och ro. Jag tog en Galett med chevré och prosciutto, den var OTROLIG!

 

Nåväl, nu vidare till vad dagens inlägg egentligen skulle handla om, nämligen vägen till min dröm om att bli husägare. Vi börjar med lite bakgrundsinformation; Enda sen jag flyttade till Gotland, vilket är 7 år sedan, så har jag sparat pengar inför att kunna köpa min första bostad. Det har gått lite knaggligt på vägen, första året var jag arbetslös några månader, och några år senare så köpte jag en bil istället, just där och då var jag mer i behov av det än en bostad. Jag var länge inne på att köpa en lägenhet, men i något skede så insåg jag hur mycket jag faktiskt avskyr att bo i lägenhet. Egentligen att bo i stan överlag. Nu är jag väldigt säker på att det är ett hus på landet jag vill ha, som jag även nämnt här tidigare. 

 

Jag har äntligen nått mitt sparmål på mitt bostadssparkonto, det har varit många snåla månader, men nu är jag iallafall ett steg närmare att nå min dröm med att bli husägare. Självklart många fler steg innan det går i uppfyllelse, men jag tror faktiskt att sparandet har varit det största steget att ta. Jag har än så länge inte hittat något hus jag gillar, men går på visning varje gång det dyker upp något som jag ens blir lite intresserad av. Ska faktiskt gå på en visning nu på tisdag som jag är väldigt taggad på!

 

Eftersom jag inte är en van husköpare eller låntagare sedan innan, så upplever jag det lite nervöst att jag faktiskt ska börja ta nästa steg mot mitt mål nu, vilket är att skaffa ett lånelöfte. Jag har verkligen försökt läsa på hur jag ska gå till väga för att få så bra villkor som möjligt, och jag börjar faktiskt känna att jag har koll på läget. Just nu håller jag på att samla in förhandsbesked från olika banker, som jag kan jämföra innan jag hittar det som jag tycker är bäst. Världsläget spelar självklart en stor roll, och nu är det ju väldigt svajigt. Bara jag har varit på mitt första bankmöte och fått lite mer kött på benen så att jag verkligen har koll på vad jag sysslar med så tror jag att det kommer gå bra i slutändan. Jag är SÅ redo att ta mig an ett helt eget hus!

 

 

 

 

 

 

 

 

För en vecka sedan så hämtade vi hem vår älskade husbil från vinterförvaret! Självklart så tog vi en liten tur med den i lördags - ingen övernattning, det är det ännu för kallt för, den är ju nämligen knappt isolerad och väldigt gles. Vi åkte ut några timmar bara för känslans skull. Vi gick längs stenstranden, och grillade lite korv. Vi såg faktiskt två andra husbilar som också var ute, så kul att husbilssäsongen äntligen är här!

 

Idag är det egentigen tisdag, men detta publiceras först på fredag pågrund av att jag redan publicerat ett inlägg idag. Idag har jag vårstädat kylen, brukar göra det varje vår och höst - hade kanske behövt göras oftare, men det är otroligt tråkigt och energikrävande. Gjorde självklart en kylskåpsrensning, och hittade en energidryck som går ut för ett par månader sedan. Jag dricker ju inte koffein egentligen (konstigt att jag ens hade den i kylen) men kände att det var synd att slänga, så jag drack den. Orsaken till att jag inte dricker koffein är för att jag är väldigt koffeinkänslig - så nu lär jag inte kunna sova inatt. 

 

Jag har generellt påbörjat lite vårstädning, inte bara kylskåpet, här om dagen så städade jag mitt sminkbord, en grej jag absolut hade behövt göra oftare. Nästa grej är balkongen, och självklart husbilen. För att inte glömma min vanliga bil - den har faktiskt fått väldigtmycket vård på senaste. Spenderade hela fyra timmar med att städa invändigt och tvätta utvändigt, sedan lämnade jag även in den för tvätt av sätena. Jag spillde nämligen ut en halv flaska vatten i sätet i julas - som resulterade i en stor vattenfläck på sätet. Den fläcken är numera ett minne blott! Det slutar inte där, dagen efter lämnade jag in den på service också, så nu är bilen väldigt ompysslad. Nu är det bara ett däckbyte som saknas, men det avvaktar jag med ännu någon vecka, det kan säkert bli lite isiga morgnar ännu...

 

 

Kilade ner på stan i förmiddags och köpte en kaffe i vårsolen, dock med min "mammakorv-jacka" jag är en frusen själ. Normala människor, som faktiskt dricker kaffe, hade kanske inte identifierat innehållet i muggen för "kaffe", för ska jag vara ärlig så är det en Frapino, som enbart innehåller 9% kaffe, men för mig, som inte är en inbiten kaffe-drickare så kommer jag alltid påstå att jag köper kaffe när jag inhandlar en Frapino. Jag är en före detta stammis på McDonalds, på den tiden då dem sålde "Frappe", men för ett par år sedan så nåddes jag av den fruktansvärda nyheter att Frappe helt och hållet blivit borttaget ur deras sortiment. Sen dess har jag inte druckit frappe, förens idag, när tanken slog mig att det kanske kan finnas på Espresso House.

 

Påtal om Espresso House, så har jag tre anektdoter angående just dem, jag är inte där speciellt ofta, och detta är ingen kritik mot dem egentligen, men det händer ju så lite i mitt liv så jag kan lika bra berätta tre "roliga" historier.

 

1. För ett par år sedan så lunchade jag där med en kollega, vi beställde varsin grillad macka, och fick då information om att vi får värma mackorna i micron, eftersom att grillen var trasig. mackorna var ju goda endå, men samtidigt så kan jag tycka att det hade varit på sin plats att tillfälligt sluta sälja grillade mackor om grillen är trasig. Eller kanske ändra i menyn till "varma mackor" istället?

 

2. I fjolsomras besökte jag Espresso House med en vän efter att vi varit på en shoppingtur. Vi var hungriga, och även denna historia innefattar grillade mackor. Vi beställde var sin, och när det var dags att äta så insåg vi att knivarna var slut, i bestickslådorna fanns enbart skedar och gafflar. Vi informerade personalen vänligt om detta, men blev bemötta med att det inte finns några rena knivar. Till saken hör att det bara var vi och ett till sällskap på tre personer som åt just då, så vi upplevde det väldigt konstigt. Jag kan väl anta att det kanske hade varit väldigt mycket folk kort tid innan vi anlände, och att det därför var slut på knivar, men kunde inte någon i personalen snabbt handdiskat en var sin kniv till oss? Vi fick äta våra mackor utan knivar (inte hela världen), men när vi gick 40 minuter senare så hade de fortfarande inte fått fram några knivar. Konstigt. Blev en kul historia iallafall, av principsak (och en gnutta bacillskräck..) så äter jag inte mat på restaurang och café med händerna, så jag fick snällt äta min macka med Gaffel och sked...

 

3. Min tredje historia utspelade sig för ungefär ett år sedan, jag var åter igen på Espresso House med min kollega, denna gång för att hämta en "ToGoodToGo-påse". Dessa ska ju hämtas strax innan stängning, så en ensam personal höll på att förbereda stängning när vi anlände. Det var en varm vårdag, och på Espresso House här på Gotland så har dem öppningsbara skyltfönster, man kan alltså öppna rutorna och vika in fönstret för att ha det helt öppet. Dessa enorma rutor skulle den ensamma personalen nu försöka stänga, och av någon anledning så blev vi inblandade i detta. Personalen kämpade och försökte förflytta dessa stora rutor, men halvvägs så tog det stopp. Vi alla tre stod där och försökte, utan att lyckas. Till slut ringde personalen till något vi kan anta att var arbetsledaren, som fick guida oss igenom momentet "hur man stänger skyltfönstret på Espresso House".

 

 

 

 

År 2020 insåg jag att jag under väldigt många års tid sovit dåligt. När jag var yngre, skulle gissa på från 13-års ålder, så sov jag väldigt dåligt, men det förstod jag inte då. Jag trodde det var normalt att behöva ligga vaken och blunda flera timmar för att somna, och lika normalt att vakna på nätterna och inte kunna somna om. Utan att överdriva så kunde jag ibland ligga vaken 2 timmar, och förgäves försöka somna. Vissa nätter var visserligen bättre, men för det mesta så sov jag som en kratta. Jag vaknade också av minsta lilla ljud och ljus, och sen var de bara att fortsätta kämpa i minst en timme till. Ofta så sov jag över hos vänner, och dessa nätter sov jag ännu sämre. Jag var alltid den som somnade sist och vaknade först.

 

På den tiden så förstod jag inte att det var ett "problem", jag tänkte bara att alla mina vänner har lätt för att somna, och jag kanske lite svårare. Jag förstod inte att man faktiskt kunde göra något åt det. När jag var 18 så flyttade jag hemifrån, och det var då som jag faktiskt började tycka att sömnen blev jobbig. Jag är uppvuxen mitt ute i skogen, ute i ingenstans, där det är väldigt tyst och mörkt. När jag sedan flyttade in till "stan" så resulterade det självklart i ljud. Det var bilar som körde, man hörde folk i trapphuset eller utanför fönstret, och så sopbilen som backade utanför tidigt vissa morgnar. I samband med flytten så började jag sova med öronproppar och ögonbindel, det fungerade väl helt okej, men sova var ju inte min starka sida oavsett.

 

Jag vet att jag hade en period som var bättre, kanske var det så att jag tillslut vande mig vid ljud, för tillslut så kunde jag somna utan öronproppar. Kan väl inte påstå att jag sov bra, men iallafall bättre än innan. Jag bodde själv några år, och det hjälpte mycket, jag hade svårt att sova med folk i närheten då jag som sagt vaknade varje gång någon gick på toa eller rörde sig. Vid det här laget så hade jag fattat att jag är en person som sover dåligt, och jag hade accepterat det då det varit så väldigt länge. Egentligen så länge jag kan minnas. Jag hade aldrig kunnat ta en tupplur, för även om jag var trött så kunde jag inte somna. 

 

Så kommer vi till år 2020 - året då jag äntligen insåg att detta är ett problem som faktiskt går att lösa. Vid denna tidpunkt hade jag en sambo som hade en helt annan dygnsrytm än mig, och jag hade för första gången i mitt liv ett jobb där jag började tidigt, nämligen kl. 07. Detta fungerade väldigt dåligt med min långa insomningstid och uppvaknande på nätterna. Jag kontaktade aldrig sjukvården pågrund av mina sömnproblem, men jag fick en medicin för en helt annan åkomma som även hjälper för sömnen. Där och då insåg jag hur det är att faktiskt kunna sova.

 

Att bara kunna ta ett piller och somna 40 minuter senare och sova en hel natt på 8 timmar, var helt otroligt. Jag fick en helt annan livskvalité, och jag hade aldrig känt att jag haft sån kontroll på mitt liv innan. Plötsligt kunde jag bestämma helt och hållet själv när jag ville somna, så att jag kunde vakna pigg kl. 05 om jag så ville. Före sovmedicinen kom in i mitt liv så var jag illa tvungen att lägga mig i sängen och blunda redan kl. 19 om jag ville somna vid 21. Nu i efterhand så inser jag ju hur orimligt detta var, men på något vis så led jag inte av det då, för jag förstod helt enkelt inte att man kunde somna lätt.

 

Jag har haft mer sömnsvårigheter än bara lång insomningstid och lätt att vakna, har även haft väldigt mycket sömnparalyser. Dessa började i samband med när jag flyttade hemmifrån, antagligen triggades dessa av alla nya ljud runt omkring mig. En sömnparalys är ett tillstånd då kroppen sover, men hjärnan är vaken. Man är i princip helt klar i huvudet, man kan öppna ögonen och titta runt - men inte röra sig mer än vifta på fingrarna och tårna. För er som aldrig upplevt detta så kanske det låter som påhitt, men det är rätt vanligt. Under dessa stunder så ser man rummet som det är, men man ser också en svart gestalt. Låter sjukt, jag vet, men det är helt sant. Gestalten är självklart inte verklig, och man hör även höga ljud, som inte heller är verkliga. Jag vet inte hur ljuden uppstår, men antar att det är hjärnan som spelar ett spratt.

 

När man har en sömnparalys så får man självklart panik, det är svårt att komma ur den. Jag var absolut livrädd när detta började, och det skedde ofta, flera gånger i veckan. Rätt fort så förstod jag vad det handlade om och slutade tycka att det var skräckinjagande - jag kommer alltid tycka att det är obehagligt, men jag har numera lärt mig hur man ska hantera dessa paralyser. Det finns två vägar att gå, antingen så blundar man och försöker ta ett djupt andetag, detta för att få hjärnan att somna. Det är inte så lätt, man har ju panik inombords, och ser man då en svart gestalt uppenbara sig i rummet så är inte den första tanken att blunda och somna, men det fungerar. Det andra är att försöka vakna, vilket inte heller är så lätt då man som sagt är paralyserad, men jag läste ett tips på nätet som faktiskt fungerar; fokusera på att röra ett av dina fingrar, så mycket som möjligt, då vaknar man till slut, men det kan ta ungefär 1 minut.

 

I dagsläget har jag inga sömnproblem alls! Inte haft sedan jag började på medicinen, jag vaknar aldrig på nätterna längre, och jag somnar fort. Sömnparalyser har jag väldigt sällan, det sker ibland på helgerna när jag sovit så länge så att medicinen börjat gå ur kroppen, men inte annars, inte nattetid. Att jag gått så många år med sömnbesvär känns självklart lite tråkigt, så många pigga dagar och sömntimmar jag förlorat. Visserligen så led jag inte av det där och då, jag trodde att det var normalt, jag trodde jag sov som vem som helst.

 

Det enda negativa med detta är väl att jag numera är beroende av sovmedicin. Just denna sort jag äter sägs inte vara så våldsamt beroendeframkallande, men jag vet inte om jag delar den åsikten. Jag är absolut ingen läkare, och jag har egentligen ingen aning om vad medicinen gör för skador, men jag förstår att man blir lite knäpp i huvudet av den. Jag kan dock säga att man blir inte mindre knäpp av att inte kunna sova heller, så jag tar gärna den smällen, för mig är det absolut värt det. Jag har försökt sluta med medicinen två gånger, men fått börja igen då det inte har fungerat. Båda gångerna var jag utan den rätt länge, närmare två månader, och det som hände var att jag inte kunde sova. Det var mycket sämre än innan, jag sov mellan 3 och 5 timmar per natt, osammanhängande. Det konstiga var dock att jag var pigg. Aldrig varit så pigg innan, trots mina få sömntimmar så hade jag väldigt mycket energi.

 

Till slut så kom jag till en punkt då jag helt enkelt bestämde mig för att börja med medicinen igen, även om jag var pigg så visste jag att jag behöve mer sömn än så, och det är ju väldigt jobbigt att ligga timme efter timme och försöka somna. Jag har ätit medicinen i fem år nu, och hade jag fått bestämma så hade jag velat äta den livet ut. Jag känner att den passar mig helt ypperligt, jag har inte haft en enda biverkning, och jag sover verkligen som en stock! Jag har även provat en annan sovmedicin som inte alls var lika passande för mig - den hjälpte mig att somna, men jag kunde vakna någon timme senare och vara så groggy att jag knappt kunde gå på toaletten.