Fem ynka dagar på det gamla året återstår, sen är 2021 ett minne blott. Det är nu man ska stanna upp och se tillbaka på det gångna året, samtidigt som man ska blicka frammåt och ta emot det nya. Jag brukar se tillbaka på det gamla året genom att skriva en årsresumé, det har varit ett sätt för mig att få en översikt, och samtidigt lämna året bakom mig. Ifjol blev det aldrig ett sådant inlägg, på grund av psykiskt ohälsa, och så var ju 2020 rent allmänt ett dåligt år pågrund av Corona. Egentligen så var det tänkt att jag skulle publicera en årsresumé nu, jag försökte verkligen knåpa ihop ett inlägg, men jag har haft ett väldigt tråkigt år, utåt sett. Jag har väldit få bilder från 2021, och det beror nog på att jag för det mesta bara isolerat mig hemma - tråkigt nog, men det har varit det enda jag velat. Det här inlägget blir istället en enda röra av tankar och känslor - efter ett riktigt skitår!

 

Det var i Oktober 2020 som jag fick stora problem med min ångest, och det höll i sig in på halva 2021. För mig är denna tid ett mörker i mitt minne. Även fast jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde då, så känner jag mig fortfarande begränsad. Jag har lärt mig att vara glad över det lilla, om vi då ska försöka se det från den positiva sidan. Jag vill inte tänka tillbaka på året som gått egentligen, men jag vet att jag kan ta lärdom av det - jag klarade mig igenom även den jobbiga perioden, och här sitter jag i dag och mår bra, för det mesta. Jag har absolut inga förhoppningar på att bli av med min ångest, men jag har lärt mig leva med den.

 

Det jag gjort de senaste två åren hade jag nog kunnat sammanfatta i en mening, jag har hållit mig innan för min bekväma zon, vilket har varit hemma. Jag mår bäst hemma, jag vill ogärna lämna lägenheten, oavsett om det handlar om att besöka en mataffär eller träffa en kompis. Jag vill bara vara hemma. Dels har det med min ångestproblematik att göra, jag har nog utvecklat någon form av katastroftankar, jag har varit rädd för att lämna lägenheten pågrund av att jag inte kunnat kontrollera min ångest, jag har utvecklat många nya rädslor pågrund av den. Jag vill inte gå och handla, speciellt inte själv, för jag har varit rädd för att få en panikattack i affären, som resulterar i att jag drar åt mig uppmärksamhet. Jag har inte vågat köra bil, för jag vet att när paniken kommer så har jag ingen möjlighet att kontrollera ett fordon i trafiken. Allt detta har som sagt bara varit katastroftankar, för jag har aldrig fått en panikattack i affären, jag har inte panikattacker så ofta alls längre.

 

Mycket av detta har jag kommit över nu, jag kan numera gå och handla själv utan problem egentligen, men jag vill fortfarande inte lämna hemmet. Inte pågrund av ångesten, det är bara det att jag VILL vara hemma så mycket som möjligt. Det bästa jag vet är att vara hemma, och jag tror att det bara har blivit en vana efter att jag isolerade mig med ångesten så länge. Att vara hemma är mitt liv numera. Ångesten finns somsagt fortfarande kvar, jag tänker ofta på den, men den visar sig inte alls lika ofta längre. Jag märker att folk i min omgivning upplever mitt liv som tråkigt, när jag berättar om mina planer inför helger, som allt som oftast är "bara vara hemma". Blir jag medbjuden på något tackar jag nästan alltid nej. Folk föreställer sig att jag bara sitter hemma och glor in i väggen, eller att jag blivit en soffpotatis. Jag kan erkänna att det var jag ett tag, när ångesten även förde med sig en depression till slut, då gjorde jag ingenting, jag bara var. Jag orkade helt enkelt inte städa, hålla ordning, eller ens borsta tänderna eller duscha. Jag krachade totalt.

 

När jag sedan kom på fötter igen, det var någon gång i somras, så blev jag riktigt stressad. Det är en sak jag lidit av sen dess - denna otroliga stress. Jag är konstant stressad, även då det inte finns något att vara stressad över. Jag stressar från att jag vaknar på morgonen, tills att jag går och lägger mig på kvällen. Varje dag, enda sen i somras har det varit så. Ännu ett jobbigt Graves-symtom. Jag går numera upp 20 minuter tidigare på morgnarna för att hinna så mycket som möjligt innan jobbet, för det mesta så är det inte jobbet jag är stressad över, utan det är allting hemma. Jag vill ha ett skinande rent hem konstant, rena lakan, tom tvättkorg, samtidigt som jag vill hinna ta hand om mig själv också. Jag kan helt enkelt inte förstå hur andra kan hinna med allt detta.

 

Jag är perfektionist, jag förstår själv att det är i det problemet ligger. Jag har länge vetat att jag behöver ha det kliniskt rent runt omkring mig, att alla grejer behöver ha sin rätta plats, för att jag ska fungera och ha någon typ av lugnt i mitt sinne. Även då jag har allt detta, så kan jag inte riktigt slappna av, för då börjar jag istället stressa över morgondagen. Ja, pedant är väl kanske ett ännu bättre ord för mitt tillstånd, jag har nog varit det under många år, men av någon anledning har det blivit ännu jobbigare nu, antagligen pågrund av min låga stresstolerans. Jag tror att jag stressar inför att inte stressa, alltså att jag försöker få så mycket runt omkring mig gjort så snabbt som möjligt, för att sedan kunna lägga mig i soffan och se en film och dricka té. Tanken är ju god, men i praktiken så blir det inte rikigt så, för jag kommer aldrig till det stadiet att jag känner mig klar. När jag stressat färdigt över en sak, så börjar jag stressa över nästa sak, som jag kanske inte ens behöver utföra just då, det kan vara något jag ska göra om flera dagar. Det är alltså en konstant inre stress, även då jag ligger där på soffan och slötittar på tv så pågår det en stressfest inombords.

 

Jag har väl någonstans tänkt att jag behöver bli av med allt detta för att 2022 ska bli ett så bra år som möjligt, men jag har inga konkreta planer på hur jag ska gå till väga, jag har förhoppningar om att jag i slutet på året kommer att bli friskförklarad från Graves, och att det ska höja min stresstolerans till det normala igen, men vi får väl se, det är ju ingenting som är garanterat. Jag vet bara att jag behöver få lugn och ro runt omkring mig, och det kommer jag inte få så länge det är kaos.

 

Jag kommer ta nya tag, jag känner endå att oavsett hur mitt 2022 blir, så lär det bli bättre än det senaste två åren. Det känns bra att tänka så, jag förväntar mig inte att jag ska bli lycklig nästa år, men jag är säker på att det kommer bli ett bättre år. Med det sagt så vill jag nu lämna 2021 bakom mig, det var ett riktigt dåligt år, och jag vet att det är många som håller med mig. Det är så många andra där ute som också lidit av psykisk ohälsa, även fast jag känt mig ensam om det. Jag är ett levande bevis på att det kommer att bli bättre, även då det känns omöjligt!

 

Nu lutar vi oss tillbaka och försöker göra 2022 till ett POSITIVT år!