År 2020 insåg jag att jag under väldigt många års tid sovit dåligt. När jag var yngre, skulle gissa på från 13-års ålder, så sov jag väldigt dåligt, men det förstod jag inte då. Jag trodde det var normalt att behöva ligga vaken och blunda flera timmar för att somna, och lika normalt att vakna på nätterna och inte kunna somna om. Utan att överdriva så kunde jag ibland ligga vaken 2 timmar, och förgäves försöka somna. Vissa nätter var visserligen bättre, men för det mesta så sov jag som en kratta. Jag vaknade också av minsta lilla ljud och ljus, och sen var de bara att fortsätta kämpa i minst en timme till. Ofta så sov jag över hos vänner, och dessa nätter sov jag ännu sämre. Jag var alltid den som somnade sist och vaknade först.

 

På den tiden så förstod jag inte att det var ett "problem", jag tänkte bara att alla mina vänner har lätt för att somna, och jag kanske lite svårare. Jag förstod inte att man faktiskt kunde göra något åt det. När jag var 18 så flyttade jag hemifrån, och det var då som jag faktiskt började tycka att sömnen blev jobbig. Jag är uppvuxen mitt ute i skogen, ute i ingenstans, där det är väldigt tyst och mörkt. När jag sedan flyttade in till "stan" så resulterade det självklart i ljud. Det var bilar som körde, man hörde folk i trapphuset eller utanför fönstret, och så sopbilen som backade utanför tidigt vissa morgnar. I samband med flytten så började jag sova med öronproppar och ögonbindel, det fungerade väl helt okej, men sova var ju inte min starka sida oavsett.

 

Jag vet att jag hade en period som var bättre, kanske var det så att jag tillslut vande mig vid ljud, för tillslut så kunde jag somna utan öronproppar. Kan väl inte påstå att jag sov bra, men iallafall bättre än innan. Jag bodde själv några år, och det hjälpte mycket, jag hade svårt att sova med folk i närheten då jag som sagt vaknade varje gång någon gick på toa eller rörde sig. Vid det här laget så hade jag fattat att jag är en person som sover dåligt, och jag hade accepterat det då det varit så väldigt länge. Egentligen så länge jag kan minnas. Jag hade aldrig kunnat ta en tupplur, för även om jag var trött så kunde jag inte somna. 

 

Så kommer vi till år 2020 - året då jag äntligen insåg att detta är ett problem som faktiskt går att lösa. Vid denna tidpunkt hade jag en sambo som hade en helt annan dygnsrytm än mig, och jag hade för första gången i mitt liv ett jobb där jag började tidigt, nämligen kl. 07. Detta fungerade väldigt dåligt med min långa insomningstid och uppvaknande på nätterna. Jag kontaktade aldrig sjukvården pågrund av mina sömnproblem, men jag fick en medicin för en helt annan åkomma som även hjälper för sömnen. Där och då insåg jag hur det är att faktiskt kunna sova.

 

Att bara kunna ta ett piller och somna 40 minuter senare och sova en hel natt på 8 timmar, var helt otroligt. Jag fick en helt annan livskvalité, och jag hade aldrig känt att jag haft sån kontroll på mitt liv innan. Plötsligt kunde jag bestämma helt och hållet själv när jag ville somna, så att jag kunde vakna pigg kl. 05 om jag så ville. Före sovmedicinen kom in i mitt liv så var jag illa tvungen att lägga mig i sängen och blunda redan kl. 19 om jag ville somna vid 21. Nu i efterhand så inser jag ju hur orimligt detta var, men på något vis så led jag inte av det då, för jag förstod helt enkelt inte att man kunde somna lätt.

 

Jag har haft mer sömnsvårigheter än bara lång insomningstid och lätt att vakna, har även haft väldigt mycket sömnparalyser. Dessa började i samband med när jag flyttade hemmifrån, antagligen triggades dessa av alla nya ljud runt omkring mig. En sömnparalys är ett tillstånd då kroppen sover, men hjärnan är vaken. Man är i princip helt klar i huvudet, man kan öppna ögonen och titta runt - men inte röra sig mer än vifta på fingrarna och tårna. För er som aldrig upplevt detta så kanske det låter som påhitt, men det är rätt vanligt. Under dessa stunder så ser man rummet som det är, men man ser också en svart gestalt. Låter sjukt, jag vet, men det är helt sant. Gestalten är självklart inte verklig, och man hör även höga ljud, som inte heller är verkliga. Jag vet inte hur ljuden uppstår, men antar att det är hjärnan som spelar ett spratt.

 

När man har en sömnparalys så får man självklart panik, det är svårt att komma ur den. Jag var absolut livrädd när detta började, och det skedde ofta, flera gånger i veckan. Rätt fort så förstod jag vad det handlade om och slutade tycka att det var skräckinjagande - jag kommer alltid tycka att det är obehagligt, men jag har numera lärt mig hur man ska hantera dessa paralyser. Det finns två vägar att gå, antingen så blundar man och försöker ta ett djupt andetag, detta för att få hjärnan att somna. Det är inte så lätt, man har ju panik inombords, och ser man då en svart gestalt uppenbara sig i rummet så är inte den första tanken att blunda och somna, men det fungerar. Det andra är att försöka vakna, vilket inte heller är så lätt då man som sagt är paralyserad, men jag läste ett tips på nätet som faktiskt fungerar; fokusera på att röra ett av dina fingrar, så mycket som möjligt, då vaknar man till slut, men det kan ta ungefär 1 minut.

 

I dagsläget har jag inga sömnproblem alls! Inte haft sedan jag började på medicinen, jag vaknar aldrig på nätterna längre, och jag somnar fort. Sömnparalyser har jag väldigt sällan, det sker ibland på helgerna när jag sovit så länge så att medicinen börjat gå ur kroppen, men inte annars, inte nattetid. Att jag gått så många år med sömnbesvär känns självklart lite tråkigt, så många pigga dagar och sömntimmar jag förlorat. Visserligen så led jag inte av det där och då, jag trodde att det var normalt, jag trodde jag sov som vem som helst.

 

Det enda negativa med detta är väl att jag numera är beroende av sovmedicin. Just denna sort jag äter sägs inte vara så våldsamt beroendeframkallande, men jag vet inte om jag delar den åsikten. Jag är absolut ingen läkare, och jag har egentligen ingen aning om vad medicinen gör för skador, men jag förstår att man blir lite knäpp i huvudet av den. Jag kan dock säga att man blir inte mindre knäpp av att inte kunna sova heller, så jag tar gärna den smällen, för mig är det absolut värt det. Jag har försökt sluta med medicinen två gånger, men fått börja igen då det inte har fungerat. Båda gångerna var jag utan den rätt länge, närmare två månader, och det som hände var att jag inte kunde sova. Det var mycket sämre än innan, jag sov mellan 3 och 5 timmar per natt, osammanhängande. Det konstiga var dock att jag var pigg. Aldrig varit så pigg innan, trots mina få sömntimmar så hade jag väldigt mycket energi.

 

Till slut så kom jag till en punkt då jag helt enkelt bestämde mig för att börja med medicinen igen, även om jag var pigg så visste jag att jag behöve mer sömn än så, och det är ju väldigt jobbigt att ligga timme efter timme och försöka somna. Jag har ätit medicinen i fem år nu, och hade jag fått bestämma så hade jag velat äta den livet ut. Jag känner att den passar mig helt ypperligt, jag har inte haft en enda biverkning, och jag sover verkligen som en stock! Jag har även provat en annan sovmedicin som inte alls var lika passande för mig - den hjälpte mig att somna, men jag kunde vakna någon timme senare och vara så groggy att jag knappt kunde gå på toaletten.